15 seconds of fame; så nära, men ändå så långt borta.

Ute och rider i skogen, plötsligt börjar Majas hjärta att picka oerhört fort. Hennes blick är fäst upp mot skogsbrynet. Känslan av litenhet blir oerhört påtaglig när man sitter på ett djur som är byggt för flykt och man känner hur 600 kilo muskelmassa spänns under sadeln. Faan, det är en björn! Tankarna börjar gå på högvarv. Var är den? Den kommer döda mig! Hur var det nu, skulle man ligga och spela död? Känner jag mig själv rätt skulle jag klättra upp i en grantopp, snabbare än en apa på kokain. Väl där skulle jag skrika med toner som skulle fått Pavarottis "Caruso" att låta som en blek kopia. Jag låter min hjärna spinna iväg så till den milda grad att jag drabbas av ett stort lugn. Jag vet att jag ska dö. Jag känner hur jag accepterar det. Det finns liksom ingen livlina, ingen genväg ur det. Nu ändrar jag helt plötsligt attityd; Coolt! Tänk om jag överlever som genom ett under! Jag blir hon som har ett ärr över hela ryggen i form av björnklor! Shit! Det är ju mina "15 seconds of fame". Hela hästen slappnar av, ruskar på huvudet och börjar äta på en gammal björk. Nu blir jag nästan förbannad! Hallå björnen! Var tog du vägen? Du har förstört mina framtidsplaner, jag skulle ju bli känd! Hela vägen satt jag och funderade på vad jag kunde gjort. Hur jag kunde ha lockat fram björnen. Ja, alltså jag vet ju hur man gör för att låta som en gris, men hur gör man egentligen för att låta som ett blåbär?