måndag 16 januari 2012

Multitasking på hög nivå

Jag har som ni förstått några hästar, närmare bestämt tre stycken. Det är minst två för mycket i vanliga fall. Med en obrukbar fot är det absolut minst fyra för mycket. Ni som bara gillar hästar som pålägg kan sluta läsa här. Jag återkommer med ett annat inlägg till er imorgon. Hejdå.

Först har jag Maja eller "Olympic hope" som hon så fint är döpt till. Hon blev bara just en olympisk önskan eftersom hon uppenbarligen bor hos en amatörryttare i Norrland. Absolut inte mindre älskad för det.
I sina ungdoms glada dagar var hon stallets värsta skräck. Hon har gett mig så många luftresor att en bibel inte hade rymt streck för varje gång. Som rekord har jag ramlat av henne elva gånger på 45 minuter. När jag skriver det tänker jag; och vem faan är så dum att dom kliver upp efter tre gånger? Jag. Tydligen.
Hon har även en journal på hästkliniken som alldeles säkert är tjockare än Koranen. Definitivt dyrare, även om det skulle varit den guldpläterade varianten av Koranen. Om jag hade tagit dom pengarna som jag lagt ut på henne skulle jag troligen kunna kört en Porsche, vaskat champagne på Sturecompagniet och haft en gucciväska i varje färg. Minst. Nu har jag henne istället.
I hennes päls har jag gråtit floder av tårar, på hennes rygg har jag (mot alla odds) tagit emot åtskilliga prisrosetter, hon har tagit mig på ridturer som har fått mig att skratta av glädje och hisna av skräck. Hon är numera en civiliserad, välbelevrad och artig fröken som har hunnit bli 11 år, tävla 120 cm med placering och fått ett föl;

Majas föl heter Majas Mirakel och är 3 år. Till vardags kallad "Myran" eftersom hon föddes liten.
Hon är faktiskt precis som hon heter; ett mirakel. Maja fick höggradig fång i mitten på dräktigheten och var tvungen att stå på boxvila och leva på halm fram till fölning, vilket gjorde att det inte fanns så höga förhoppningar om att hon skulle få ett levande föl. Det fick hon, levande i allra högsta grad. "Liten på jorden, men stor i orden" som man brukar säga.
En treårstrotsig dam som trots sina få centimeter över storhästmått beter sig som en diva. Äpplet faller inte långt från trädet....Till hennes försvar så löshoppar hon fantastiskt, är inriden och inkörd.

Sen har vi Dolly. Dolly är en knabstrup i jätteproportioner, hela 176 cm.
Hon heter egentligen "Little Mermaid", men är allt annat än vacker dam med fisksvans.
Henne köpte jag som 2,5 åring för att hon kostade mindre än en sadel. Jag hade inga större förhoppningar.
Hon tar inte bara stor plats i stallet och på tålamodet, utan även i allas hjärtan. Hon har en personlighet som slår det mesta.
Hon är inte rädd för något. Hon ser ut som en älg, men hoppar som en katt.
Hon tävlade 120 cm med placering som femåring. Inget som jag någonsin hade trott när hon klev av lastbilen hemma hos mig för tre år sedan.
Hon har ingen svans och ingen man, men ett hopphjärta av guld. Hon viker aldrig ned sig och gör alltid sitt bästa. Hon är som en diamantring i en mjölktetra förpackning.

Jo, men det jag skulle komma till var att tre hästar tar tid och eftersom jag jobbar heltid och pluggar 75% blir det ibland lite tidsbrist. Det kan leda till multitasking situationer som dessa;


"Det är lördagkväll och jag är ledig. Det skulle vara trevligt att gå ut och dricka ett glas vin"


...men jag måste verkligen raka Dolly....och dricka ett glas vin. 

eller;

"Jag måste rida båda hästarna, men jag måste verkligen hinna plugga..och jobba"



...så vi tar båda i ett svep.

eller;

"Dolly måste verkligen komma igång till tävlingssäsongen, men jag kan ju inte rida för att jag har skadat foten"




...så vi låter henne jogga fem kilometer efter en fyrhjuling.


Snart är tävlingssäsongen igång. Då får vi se hur dessa alternativa träningsmetoder har funkat. Spännande. Eller inte. Den som lever får se. Jag hoppas innerligt att det är jag.


6 kommentarer:

  1. Haha, gillar hennes svansföring (trodde fö att det var en appaloosa, haft två roan utan svans)!
    Du törs inte prova min metod, dvs rida trots fotskador? Jag hade av korsbandet i knät i april i fjol, red med ortos. Sen pajade båda fötterna i augusti, diagnos och prognos osäker.
    Under tiden som de inte blir bra rider jag med hjälp av kamrater som tar in, borstar och sadlar (jag mutar dom med ridlektioner). Håller fö på och rider in en, det går utmärkt.
    Eftersom jag inte kan gå är ridning enda motionen/andningshålet, så det bara måste fungera :)

    SvaraRadera
  2. Jo, jag rider faktiskt ändå, men utan stigbyglar och eltejpad fot=) Jag rider den andra, men Dolly har en förmåga att hitta på sattyg, och har vilat sedan slutet på oktober, så henne har jag inte riktigt lyckas förmå mig att rida..men, snart..;)

    SvaraRadera
  3. Jo, hon är renrasig Knabstrup, fast inte reggad där. Hon är e. Phaustino. Mamman är ett svenskt halvblod e. Lipton-Little boy-Furidant.

    SvaraRadera
  4. Har också en skadad fot och en unghäst som skulle behöva motioneras. Har funderat allvarligt på 4-hjulingsalternativet...Med träns och longerlina borde det gå...Hur gjorde du? //Ann-Louise

    SvaraRadera
  5. Ja,det funkar fint om dom är cool. Pessoalonge fäst på vanligt vis, sen grimma som jag fäster longerlinan i. Jag tror inte man ska ha dom i bettet ifall dom skulle slita sig. Detta kanske blir nya innegrejen=)?Lycka till!

    SvaraRadera