När jag gick på breakdance, dansade hon balett. När jag skrek fotbollsramsor och spelade st Erikscupen, sjöng hon i kyrkans ungdomskör. Hon är otroligt vacker. När jag tittar på henne så faller jag, om och om igen. Hon dansar fantastiskt, hon får mig att gråta när hon sjunger. Hon är otroligt intelligent. Hon behärskar flera språk flytande och har ett betydelsefullt arbete. Hon gör mig stolt.
Hon har bitit mig över ryggraden så illa att jag var tvungen att ta stelkrampsspruta. Hos doktorn sa vi att det var en tax. Jag har retat henne till gråt och gett henne blåmärken, otaliga gånger.
När hon var liten kunde jag vakna mitt i natten och skynda mig till hennes säng, bara för att luta mitt ansikte mot hennes för att känna att hon verkligen fanns, att hon andades, att det var verkligt.
Än idag, trots att hon på många vis lever ett vuxnare liv än jag, tycker jag att hon är liten. Jag kan komma på mig själv att fumla efter hennes hand när vi ska gå över en gata. När jag tittar på henne så fylls jag av en värme som inte går att beskriva, en inneboende kärlek som är starkare än allting. Hon är mitt blod, mitt allt, min lillasyster. Hon är Kristine.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar