Jag har en Subaru. Den är grå. Den har gått 23465 mil varav 6000 med en 78-årig farbror på Östermalm. Resterande 17465 har jag suttit bakom ratten. Vi har en historia. Jag har skrattat, gråtit, skrikit, funderat och diskuterat i Subban. Hon har hört historier som inga barnöron någonsin borde höra. Hon har sett saker som inga ögon, oavsett ålder, borde sett. Vi har gått igenom en hel del. Om hon var en häst hade hon varit avlivad ett tjugotal gånger. Tänk vad mycket vi har avverkat tillsammans; En bränslepump, två kopplingar, en växellåda, en kamrem, ett dussin oljefilter, en kylare, en kylare till, en grävling och två pojkvänner (ja, dom körde jag inte över även om det i stridens hetta kan ha känts som en god idé).
Vi vet var vi har varandra liksom. Hon går sönder och jag lagar. Ungefär som min pappa gjorde med mig när jag var liten; Jag blev kär, gick sönder och sen fick pappa laga. Subban funkar inte riktigt som jag. Hon vill ha pengar för att bli hel, hutlösa pengar, åtskilliga gånger. Jag blev hel av pappas hemlagade oboy tillsammans med skogaholmslimpmackor bredda med hutlösa mängder smör. Jag är tydligen mindre känslomässigt komplicerad än en bil....och killar säger att tjejer är svåra att förstå. Jag fattar ingenting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar