En olycka kommer sällan ensam. Inte heller gärna i två-eller tretal utan gärna lite som dussin. Ni har ju hört om bilen. Den grå subarun som utanpå är en gammal luggsliten surkärring som har gått 22647 mil i motvind, men numera är så utbytt på insidan att jag borde kunna nollställa milmätaren och skaffa nybilsförsäkring (det är ju som sagt insidan som räknas, så köpa någon?). Den häst som skulle besiktas inför export till Finland lyckades ju hamna i tjejbråk med den andra hästen tio minuter innan veterinären anlände. Det resulterade i två skadade hästar. Detta resulterade i ett besök på ATG med tillhörande röntgen. För att ta mig till ATG blev jag tvungen att hyra ett hästsläp. Jag hämtar släpet och väl på gårdsplan öppnar jag släpet. Det visade sig vara en dum idé. Ut kommer, med lite överdrift, ca en miljon getingar ur sina tre getingbon placerade på insidan tak, mellanvägg och på luckan. Med en grep i ena handen och en flaska radar i den andra så värjer jag mig för vad som i stridens hetta känns som mitt liv. Efter en hård kamp står jag tillslut som segrare med ett mosat getingbo under varje flipflop. Det är här som ordspråket "Ropa inte hej innan du är över bäcken" får en mening. Eller i detta fall "Ropa inte hej innan du kollat i häcken" snarare. Jag känner en pirrande känsla mittemellan skinkorna detta resulterar i panik. Med jeansen vid knäna och handen i badbyxan springer jag runt på gårdsplan och viftar för mitt arma liv. Postbilen stannar och mannen i förarsätet vinkar glatt tillbaka, helt ovetandes om att jag för en kamp för mitt liv. Så småningom konstaterar jag att allt är fridens liljor och inser att getingen i småbyxan bara var ett av alla mina hjärnspöken. Skönt. Lastar på hästarna och sätter mig i förarsätet. Jag kör och växlar(den går väldigt bra att växla den nya växellådan) ettan, tvån, trean och precis där i gasningen upp till fyrans växel så händer det; Aj, i helvete! Det var inget hjärnspöke! Det var en geting, som likt en krypskytt tagit sig in precis där, mittemellan. Mina hästar åker alltid snällt, men när dom hörde avgrundsvrålet från helvetet så trampade tillochmed dom om i trailern. Nu är jag hemma och kan glädja mig åt en friröntgad häst och ett par vargtänder mindre. Stretchjeans, ridbyxor eller ens trosor är nog inget jag kan använda på ett par dagar, däremot fick jag användning för bunten med sparris som har legat i frysen ett tag. Inget ont som inte har något gott med sig, eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar