Follow by Email

söndag 14 augusti 2011

Vad faan flinar du åt?

Står på Ica och filosoferar bland grönsakerna. Jag tänker inte på det själv, men tydligen står jag och flinar. För det är precis det Tant Gredelin barskt säger åt mig "Vad flinar du åt!" Jag vet att jag inte flinade, utan jag är rätt säker på att jag log. Jag kanske log för att jag tyckte att hon var väldigt fin i sin gredelina kjol. Jag kanske tyckte att hennes vita hår var vackert tillsammans med hennes småblommiga blus. Jag tyckte nog helt säkert att hon hade åldrats vackert. Inget av detta hann jag säga för Tant Gredelin sa "Det är väl inget att flina åt, dom där körsbärstomaterna är ohyggligt dyra!". Efter det svängde hon på klacken och visade med bestämda steg att hon hade minst ett par år kvar tills hon behöver en rullator. Väldigt många år tror jag, för jag är ju ändå rätt rapp i käften men jag hann inte ens öppna munnen.
Jag går alltså runt och flinar eller ler idag. Jag funderade lite på det och inser att jag känner mig overkligt lycklig och tänker samtidigt att jag inte riktigt har fog för det med tanke på omständigheterna. Jag har så fel. Runt omkring oss målar vi upp en bild av vad lycka är; Att leva under samma tak som någon, att vara rik, att vara smal, att ha en framstående position inom ett företag osv. De bilderna är svåra att göra sig kvitt.
Där jag jobbar träffar vi olika sorters människor; glada människor, framstående människor, svårt sjuka människor, människor som blir friska, människor som blir sjukare, arga människor och ledsna människor. Vi träffar också väldigt ofta döden . För sex år sedan började jag jobba som sjuksköterska. Jag har träffat döden  många gånger sen dess. I början skrämde den mig och gjorde mig ledsen. Den gör mig fortfarande ledsen, men jag har lärt mig att bemöta den och i viss mån acceptera den. Jag tror inte att man kan börja leva innan man har träffat döden. Man inser att det är ok att ha I-landsproblem, men man inser också att dom inte är potenta nog att förstöra ens lycka. Jag har också en hel drös med I-landsproblem, självklart. Jag har svurit och förbannat världen för att portkoden inte fungerade och jag därför var tvungen att gräva i handväskan efter min hemnyckel i 25-gradig kyla. Jag blir förbannad över att jag har så mycket kläder att jag inte kan välja. Jag blir sur över att förrätten jag skulle äta var slut. 

Det är väldigt lätt att räkna problem istället för att räkna lycka. Lätt att glömma sina fantastiska vänskapsrelationer för att man fokuserar på ett misslyckat kärleksförhållande. Lätt att bli sur över att bilen är trasig istället för att vara glad för att den faktiskt troget har rullat 17000 mil i ett misshandelsförhållande. Lätt att glömma att man har fina armar bara för att man fokuserar på att jeansen smiter åt i midjan. Man kan även tjura ihop på Ica för att någon annan ser glad ut och för att körsbärstomaterna är dyra. Jag kan hålla på i evighet. Egentligen är ju lycka att gilla läget och gilla sig själv. Enkelt. Väldigt enkelt. 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar