Om jag måste välja blir det ja till kärnkraften och nej till dig.

Jag är inte så gammal, men jag har levt jättelänge. Jag är gammal nog att bestämma själv och tillräckligt gammal för att veta bättre. Jag är på tok för gammal för att spela spel. Inte sällskapsspel, det älskar jag. Vill du ha mig? Kom då för faan och ta mig. Ta mig med storm. Ta mig hårt. Ta mig på köksbordet. Vet du varför? Om inte så låt mig förtydliga; Jag vill omge mig av människor som uppskattar mig. Jag vill uppskatta människor jag omger mig av. Jag vill lägga min energi på viktiga saker. Roliga saker. Jag vill inte ödsla ett uns av min energi på saker som känns tomma. Inte tomma människor heller för den delen. När du ligger bredvid mig i sängen vill jag att du ska högakta min vackra, nakna kropp. När du pratar med mig vill jag att du ska vara tacksam att jag lyssnar. När jag tar på dig ser jag det som en självklarhet att du njuter så att du håller på att gå sönder. Om inte du kan erkänna att du älskar när jag tar på dig, när jag sitter på dig, när jag pratar med dig. Då är du inte man nog. Då är du inte man alls. Då kommer du åtminstonde aldrig bli min man. Risken här är att jag aldrig kommer leva med någon. Det kan jag leva med, men inte med dig.