Follow by Email

torsdag 18 augusti 2011

Jag, Ruben , Ponnyn och vikten av underhåll på karmakontot.

Vägen hem från Halland tillbringade jag ensam i bilen tillsammans med Timbuktu. Han sa inte så mycket utan sjöng mest sin senaste platta inifrån min stereo. Det gav mig tid att tänka. Och gråta. Det hör lite ihop att tänka och gråta för mig. Ungefär som att tankarna tar så mycket plats att tårarna inte har annat val än att tränga sig ut i ögonvrån. Ibland känns det som om man blir prövad så till den milda grad att man undrar var man gjort fel. Jag minns mig själv som en trivselrund, snäll tonåring som gjorde sitt bästa(nästan) i skolan. Jag minns inte att jag samlade på mig dålig Karma i form av att retas eller vara elak. Med tanke på dom senaste månadernas otur så börjar jag tvivla. Jag kanske minns fel. Jag kanske var en elak ungjävel som gjorde livet surt för andra. Det är här Ruben kommer in. I godan ro någonstans i södra Sverige passerar jag en bil med ett släp som står slarvigt insvängt i väggrenen. Jag kör förbi. För varje hundra meter känner jag hur negativkarmakontot tillsammans med det dåliga samvetet börjar utökas. Efter ungefär en kilometer är bilen så fylld av dålig karma att jag måste stanna. Jag provar först att veva ned rutan för att se om den dåliga karman smiter ut. Det gör den inte, utan biter sig fast som en ilsken igel. Helvete! Jag stänger av bilen och promenerar tillbaka i väggrenen. Allting nedanför Västerås verkar ha ändelser på red, rud eller um. Struntsamma. Någonstans mellan orterna som kan ha hetat Onserud, Allered, Skrotum(kanske inte, men det lät kul). Där iallafall mötte jag Ruben. Ruben är för gammal för att vara ung och för ung för att vara gammal. Han är frånskild sedan 11 månader. Ruben har två flickor som är tio och tretton år gamla. Hon som är tio har en ponny som kostar alldeles för mycket pengar varje månad. Hon som är tretton har en kille. Han är två år äldre, finnig och hänger "jävligt löst" om han ens skulle försöka sig på något otyg med Rubens dotter. Rubens exfru har snygg kropp, men inte lika snygg som hon tror. Hon har även en ny kille. Han heter Roger och är en korrupt bilförsäljare. Han är inte snygg, iallafall inte lika snygg som Ruben. Han har även en del bukfetma som gör att han inte klär i kavaj, inte alls. Ruben körde en röd bil, ilsket röd precis som Rubens ansikte när vi träffades. Rubens bil var en "Gedigen jävla skitbil som man skulle ha skrotat i helvetet för länge sedan". Det sa iallafall Ruben, så det får vi nog tro på. Han lät mycket övertygad. Bakom Rubens bil satt det ett hästsläp. I det hästsläpet stod det en häst som Ruben sa hette "Ponnyn". Jag förklarade för Ruben att Ponnyn faktiskt hette Cricket, för just så stod det på grimman. Ruben var inte helt säker på det utan onekligen övertygad om att den alltid hade hetat just Ponnyn. Ponnyn var brun och lättlastad, även på motorvägen. Under dom tjugo minuterna som Ruben och jag umgicks fick jag inte bara veta allt det som jag berättat för er, utan jag fick mig även en tankeställare.När jag lämnade av Ruben och Ponnyn någonstans i Sverige (som slutar på -red eller -um) började jag fundera. Visst, ibland går det trögt men hur det än är så finns det inget klädesplagg i världen, inte ens buffaloskor, som är mer missklädsamt än en rejäl dos bitterhet nedgrävt i en personlighet.Med denna nygamla insikt och ett rejält plus på karmakontot fortsatte jag hem till Sundsvall.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar